Att åka ner till City är ju i sig en fasansfull upplevelse. Men upplevelsen förgylldes ju onekligen när jag sprang på den här gynnaren. För första gången på länge byttes mitt reflexmässiga MAC-användarförakt mot en känsla som påminde om...empati. Han såg lite sorglig ut där han satt på den blåa "stolen" i hårdplats (som GARANTERAT är designad av nån Lykke Li-liknande Berghs-student som skrattat hela vägen till a-kassan.)
Sorligt var ordet. Det lilla 3G-modemet hängde och dinglande som hade den långt gångna prostatabesvär. Hans ostbågeliknande hållning i kombination med Dressman-uniformen.
Jag ville nästan gå fram och ge honom en kram och säga "det ordnar sig ska du se".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar